Ett sista farväl

Fyra ombyten samma dag. Häromdagen packade jag bilen full med kläder och grejer för dagens alla aktiviteter. Minst fyra ombyten hann jag med under dagen. Först några timmar på skolan, sen iväg till en begravning, så ett ombyte var nödvändigt. När begravningen var över bytte jag tillbaka till skolkläder och jobbade några timmar till. Efter jobben iväg och träna utomhus hos goda vänner. Tredje uppsättningen kläder. Långt senare kom jag hem, bytte om till morgonrock och skrotade omkring innan jag hoppade i duschen. Det slog mig - kanske inte plötsligt, utan mera smygande - att det är underligt att jag inte profilierar mig mer som begravningssångerska. Det finns ju de som gjort stor affär av att vara The Wedding Singer. Jag gör självklart såna uppdrag några gånger varje år, men begravningar är verkligen "Min grej". Jag vet att jag är bra på det. Kanske bättre än de flesta. Men "så får man ju inte säga" så jag säger det ganska sällan. Som en av få här i Luleå spelar jag dessutom på borgerliga begravningar, så jag är åtminstone lite unik i mitt slag. Ändå drar jag mig för att säga att jag är bra på det jag gör. Dumt va! Vi borde väl få säga att vi är bra på nåt när vi är det? Musiken är viktig för sorgeprocessen och för det sista avskedet av en älskad människa. Att bli tillfrågad om att vara en del av avskedet är ärorikt och vackert och sången kan vara den första stunden på länge som de anhöriga inte måste göra nåt. Den enda uppgift de har är att lyssna. Då öppnas människors hjärtan och tårkanaler och sorgen kan få mindre plats efter gråten. Så idag har jag äntligen tagit tag i nåt jag tänkt på länge. Jag har kontaktat en begravningsbyrå som jag tidigare haft bara ett fåtal kontakter med. Det kommer troligen leda till ett samarbete framöver. Jag dristade mig även till att uppdatera min sida. Mitt mål nu är att bli bättre på att säga att jag är bra på det jag gör, vilket jag vet att jag är. Även om "den enes död är den andres bröd" så vågar jag sticka ut hakan och säga att du ska anlita mig. Såklart.